Inlägg

Spela bollen där den ligger

,
Spela bollen där den ligger.

Bild av Lars Bo Nielsen på Unsplash

”Spela bollen där den ligger”

Visst är det ett mycket bättre uttryck än att ”gilla läget” eller ”finna sig i det”?

Varför ska vi behöva gilla otrevliga situationer eller passivt finna oss i sakernas tillstånd?

Sakernas tillstånd ändrar sig inte av sig självt. Det otrevliga tappar inte sitt ”o-” bara för att vi väntar.

Vill vi ha en chans att få bollen i mål måste vi spela den. Och vi kan inte spela den från någon annanstans än där den råkar ligga eller (i Wayne Gretzkys anda) där den kommer att vara när vi kommer fram. Aktivt men förankrat i verkligheten. Självklart! Enkelt!

Precis som att vi inte kan vägra att förändras i en värld runtom oss som förändras snabbare än någonsin, på alla sätt. Samtidigt. Överallt. Återstår då att själv bestämma hur vi vill förändras, låta andra bestämma åt sig, eller bli kvar i dammet och undra vad som hände.

Eller vad tycker du?

Ska vi kröka rygg och finna oss, till och med gilla det? Eller ska vi aktivt påverka spelet efter bästa förmåga?

(De som känner mig väl får gärna le lite åt att denne usle bollspelares favorituttryck i ämnet kommer från fotbollens värld. Det bjuder jag gärna på.)

Tack för inspirationen till denna fundering, Niklas Delmar.

/0 Kommentarer/av

Bannlys ”Borde”! Ett ord som skapar mer ångest och dåligt samvete än handling och resultat.

,
Borde, ett ord som skapar mer ångest och dåligt samvete än handling och resultat

borde, Borde, BORDE!

Jag borde börja träna mer.

Jag borde ringa farmor.

Jag borde äta nyttigare.

Jag borde byta bilresorna till arbetsplatsen mot buss eller cykel – eller kanske fortsätta arbeta hemifrån – för miljöns skull.

Jaha, Så vad hindrar dig då? Mitt svar: ”Borde”. Ett ord som jag bannlyst ur min vokabulär.

Kanske du också borde göra det? 😉

Borde kommer inte inifrån, inte från dig själv.

Hade borde kommit inifrån hade det varit ett ska eller ett vill.

Borde innebär yttre motivation, inte inre. Borde kommer av att vi lärt, läst eller hört att något beteende är önskvärt. Men inte av att vi själva önskar det, egentligen.

Eller grundas borde ofta i något vi tror att andra vill (det må vi ha rätt eller fel i). Till exempel att vi tror att farmor gärna skulle vilja att vi ringde, eller att partnern gärna vill ha en helg på spa, eller en vandring. Eller att kollegan skulle uppskatta en fikastund tillsammans. Men vet vi att det är så? Är det vad vi själva vill?

Utan inre motivation minskar chansen drastiskt att det verkligen blir gjort

Inre motivation slår yttre motivation – varje gång.

Alltså är chansen mycket mindre att det vi borde göra verkligen blir gjort än för det vi vill, ska eller – till och med – det vi måste.

Det vi borde göra blir sällan gjort. Eller hur?

Borde leder oftast till dåligt samvete i stället för till resultat

Borde resulterar alltså oftast i dåligt samvete för att vi inte gjort något som vi vet eller tror att andra vill, men inte vi själva. Inte tillräckligt i alla fall.

Dåligt samvete är bland det mest improduktivt nedbrytande som finns för den egna personen, åtminstone så länge det inte kommer av att vi skadat eller sårat andra. Det skapar bara stress drar ner självbilden, utan att ha lett till något vettigt alls.

Till och med måste eller är tvungen att är bättre än borde. Visserligen är det inte inre motivation bakom, men chansen är bra mycket större att något blir gjort i alla fall och att vi därmed slipper det onödiga dåliga samvetet. Men ännu hellre vill eller ska, så klart.

 

Nej, Bannlys Borde!

 

Eller vad tycker du?

Har du kanske andra liknande uttryck som du skulle vilja avskaffa?

 

/0 Kommentarer/av

Dagarna GÖR vi. Vi har dem inte bara

Den gamle folkskolläraren var säkert noga med språket (privat bild)

Äkta språknördar, som jag, irriterar sig inte bara på sär skrivningar (avsiktligt särskrivet, så klart) eller när folk inte kan skilja på de och dem. Vi irriterar oss också på anglicismer, alltså när engelskan sipprar in och tar över vårt språk. Ibland kan det bli riktigt smärtsamt när man arbetar i USA-ägda bolag som IBM, kan jag vittna om. Förresten undrar jag om inte särskrivningar delvis är någon sorts anglicism de med, eftersom engelskans normalbeteende är att dela på ord istället för att skriva samman (duger ”normalbeteende” som svensk motsvarighet till ”default”, förresten?). Inte blir det bättre om långvarig exponering för duktiga formgivare har framkallat överkänslighet för dubbla mellanslag, dålig typografi och Comic Sans.

Anglicismer är ju ofta hela uttryck, inte bara enskilda ord. Jag är väl knappast ensam om att rest ragg när någon avslutat en konversation med ”Ha en bra dag”, till exempel? Men plötsligt en dag slog det mig att det värsta med uttrycket inte var att det är en direktöversättning av ”Have a nice day”. Det värsta är ju den passiva tonen. Dagen har vi bara. Den blir vad den blir. Alldeles av sig själv, ungefär. Har du, som jag, läst och entusiasmerats av Steven Coveys ”De 7 goda vanorna” minns du förmodligen berättelserna om vikten av hur vi väljer att reagera på det som händer oss, inte bara att låta oss styras av reflexer, liksom tonvikten på att handla och inte bara låta saker hända. Budskapet är så anti-offerkofta som det bara kan bli.

Nej, jag vill inte helt passivt HA en bra dag. Jag vill GÖRA en bra dag!

Det kan vara genom att ta initiativ eller att ta tillvara på möjligheter. Stora, men oftast små.
Det kan vara genom att inte låta mig nedslås av andras dåliga humör eller brist på hänsyn eller hyfs
Det kan vara genom att inte sprida mitt eget dåliga humör eller bete mig illa mot andra
Och, inte minst, det kan vara att göra en dag bra även för någon annan än mig själv.

Tänk, så mycket trevligare, mer motiverande och produktivt allt skulle bli om vi alla inte bara nöjde oss med att passivt avnjuta våra egna bra dagar, utan ansträngde oss lite mer för att göra alla dagar lite bättre, för oss själva och för våra medmänniskor. Kanske kan vi vara lite mindre petiga med språket till och med, åtminstone så länge särskrivningar, felaktiga pronomen eller anglicismer inte leder till missförstånd eller fara. (Fast Comic Sans är fortfarande oursäktligt, förutom på dagis – kanske.)

Har du något favoritsätt att göra dagen lite bättre? För dig själv eller för någon annan? Dela gärna med dig i kommentarerna. Inspirera oss andra hur vi kan göra dagarna – och världen – lite bättre.

Till dess, kära läsare, Gör en bra dag!

Detta blogginlägg har tidigare publicerats på IBMs THINK-blogg. Här hittar du originalet

/0 Kommentarer/av

Arbetsgivaren – din distributionskanal

,
A team of three children charge a poised Sumo wrestler during a children’s Sumo demonstration between bouts during the Grand Sumo Tournament at the Ryogoku Kokugikan Sumo Hall in Tokyo, Feb. 10, 2013. Thanks to the Yokota Air Base’s Information, Tickets and Travel office, Yokota Airmen had the unique opportunity to experience Sumo first-hand. (U.S. Air Force photo by Capt. Raymond Geoffroy)

U.S. Air Force bild av Capt. Raymond Geoffroy

Ojämna förhållanden fungerar sällan bra i längden.  (Åtminstone inte för båda parter.) En gammal sanning som gäller i personliga förhållanden, mellan länder och… på arbetsmarknaden.

Arbetsgivare beklagar sig över att de årliga medarbetarundersökningarna visar på dåligt engagemang. Duh! Vad tror de egentligen när de frågar oss en gång om året vad vi tycker, väntar i månader med att redovisa omsorgsfullt utvalda resultat och däremellan – ingenting!?

Varför förväntar sig arbetsgivare att vi medarbetare ska vara emotionellt engagerade i vår arbetsgivare när alltför många av dem bara är rationellt engagerade i oss – om ens det?

Se arbetsgivaren som en distributionskanal för dig i stället

När jag, som konsult, började fundera på dessa saker för något tjugotal år sedan kom jag fram till att det kändes betydligt sundare och mer konstruktivt att tänka på min dåvarande arbetsgivare som en distributionskanal för mig, min kompetens och kapacitet. Skillnaden var inte på utsidan utan på insidan, i mitt mindset. Men där var den slående.

    • Uppdragsgivarna var mina kunder och mitt fokus var helt på att skapa värde för dem, både på kort och lång sikt.
    • Samtidigt måste jag se till att min distributionskanal ”exponerade mig rätt på hyllan”. Därför fick jag arbeta med personlig branding internt så att ”kanalen” visste vad jag gick för, för vilka uppdrag och uppdragsgivare jag passade och presenterade mig för dem.
    • Det blev en personlig angelägenhet att hela hålla mig på framkant kunskapsmässigt för att bevara mitt värde för uppdragsgivarna.
    • Samtidigt stärktes min integritet i det att jag inte kunde låta mitt personliga varumärke fläckas av att leverera fel eller undermålig kvalitet.
    • Jag slutade bekymra mig för anställningstrygghet utan arbetade i stället för ”sysselsättningstrygghet”. Att byta distributionskanal känns inte lika omvälvande eller riskabelt som att byta arbetsgivare.
    • Jag tror faktiskt att det gjorde mig till en idealisk medarbetare. Jag uppvisade alla de beteenden som önskades. Att jag gjorde det för min egen skull och inte för arbetsgivarens var mindre viktigt.

Arbetsköpare och arbetssäljare?

Jag förstår att tankesättet kring arbetsgivaren som en distributionskanal för personen passar bäst för konsulter. Lyckligtvis finns det en tankemodell som jag tror kan vara av värde även för andra; att byta från att tänka arbetsgivare och arbetstagare mot arbetsköpare och arbetssäljare. Visst låter -givare och -tagare väldigt mycket som att vi ska vara ohyggligt tacksamma för att någon, i sin nåd, låter oss arbeta för dem? Men att vi säljer vår tid och kapacitet till en organisation som köper den känns väl lite mer balanserat?

Vad tycker du? Har du hellre en arbetsköpare eller distributionskanal? Eller en arbetsgivare?

 

/0 Kommentarer/av