Inlägg
Bara för att man tar ut kursen kommer man inte fram till målet. Det är genom att ständigt styra och justera som man tar sig mot målet.
Hur många vällovliga förändringar och strategier har inte fått pyspunka snart efter att att kampanjen ”varit klar”?
Riv stuprören! Öka samarbetet! (är kampanjbudskap som jag hört många gånger där man senare fallit tillbaka i de gamla inkörda hjulspåren).
Engagemang! Agilitet! Innovation! Kundfokus! You name it.
Massor av fina ord som inte omsatts i handling, åtminstone inte långsiktigt.
Varför inte? För att man inte har förändrat målstyrningen till stöd för det önskade beteendet!
Snacka går ju
Ett tänkvärt inlägg på LinkedIn av Linus Jonkman igår (3 augusti 2021) om ”organisatorisk skuld” och en spännande diskussion med Anna Nordengren kring mitt eget inlägg om en artikel kring varför många ledare fruktar distansarbete fick mig att tänka till extra kring ämnet.
Det är inget nytt att ”What you measure gets done”. Tydligen ursprungligen ett citat från W.E. Deming. Men innebörden och konsekvenserna verkar ofta glömmas bort.
Ur ett perspektiv kan det ju ses som en översättning till businesslingo av ”Snacka går ju”. Tre ord som nog viskats av mången åhörare vid tjusiga presentationer fulla av vackra ord från företagsledare och konsulter.
Ur ett annat perspektiv, det som jag tänkte fokusera på här, kan man också se det som en recept för framgång: Om du vill förändra eller påverka beteenden i arbetet vill det till att du sätter passande mål eller ändrar hur du mäter så att det styr åt det håll du vill.
COVID-hemarbetet har ändrat ”vad arbete är”
När pandemin tvingade ut oss till improviserade hemmakontor var det många som undrade hur tusan det här skulle gå. (utom de av oss som redan arbetat distribuerat under många år, som visste att det går alldeles utmärkt).
Nu, drygt ett år senare kan nog de flesta konstatera att ”det gick riktigt bra”. Kanske inte perfekt. Kanske inte alltid. Inte utan ansträngning eller en del hinder att komma över. Men det gick. Över förväntan för de flesta. Vi börjar också få kläm på vilka arbetsuppgifter som passar att göra iväg från kontoret och tror oss veta vilka som fungerar bättre på kontoret, tillsammans. Om några månader, antagligen, börjar vi kunna se hur rätt vi haft.
Revansch för samarbete och ”den mänskliga faktorn”
Om något har gjorts tydligt av COVID-hemarbetet är det väl hur stort värde vi sätter på kollegorna, på samarbetet och på interaktionen med dem. Det vi har saknat är inte att plöja pivot-tabeller i Excel (för det kan vi göra på egen hand). Det vi saknat är den där kollegan som vi brukar kunna få hjälp av när vi får problem med Excel. Presentationerna har vi kunnat jobba med, men vi har saknat att fråga våra mer estetiskt sinnade kollegor vad de tycker om färgerna i diagrammen. Och så vidare…
Man saknar inte kon förrän båset är tomt.
De där mänskliga egenskaperna och interaktionerna som vi knappt tänkte på tidigare har visat sig vara en väsentlig del av vad arbete är. Av vad som skapar värde och framgång. Liksom snacket vid kaffemaskinen, småpratet vid fika och lunch, de spontana mötena, de slumpmässiga konversationerna. Nätverkandet, det sociala, småpratet, hjälpsamhet och samarbete. Allt det där mänskliga som vi tidigare har ansträngt oss så för att rationalisera bort i definierade processer och programmerade IT-lösningar. Kittet som håller samman det hela är lika viktigt som resten av konstruktionen, alltså. Vem kunde ha anat det?
Hemarbetet har satt bristande ledarskap i blixtbelysning
Tydligen har en del chefer funnit det extra utmanande att inte ha sina medarbetare inom syn- och hörhåll. Eller ska vi kalla det ”micromanagement-avstånd”? När du inte litar på dina medarbetare, när du inte klarar av att bygga deras kompetens, motivation och självständighet, när du inte ger tillräckligt tydliga, relevant och motiverande mål – och följer upp dem på ett bra sätt – då blir det lätt att man faller tillbaka på micromanagement. Alltså, att medarbetarna reduceras till ett par extra händer, men huvudet som styr är ditt. I varje ögonblick.Snacka om att demotivera medarbetarna och hämma all personlig utveckling! Och beröva organisationen potentialen hos ambitiösa medarbetare. Som Ed Zitron skriver i The Atlantic, Dåliga chefer är rädda för distansarbete (för det visar hur kassa de är).
Alltså kan vi nog vänta oss förändringar i hierarkierna och ett uppsving för ledarskapsutveckling.
Ändrade förutsättningar => Ändrade mål
Så, spelplanen har ritats om av COVID eller snarare av att så många lärt sig att distansarbete visst fungerar och dessutom har fått någorlunda kläm på hur man får det att fungera (även om det fortfarande finns mycket som kan bli bättre. Hör av dig så hjälper jag gärna till).
- Med lättade restriktioner och öppnade kontor kommer vi att ta oss tillbaka till kontoren för att vi vill eller för att vi måste.
- Vi har alla blivit medvetna om värdet av kontakten och interaktionen med kollegorna.
- De organisationer som kräver 100% närvaro på kontoret, oavsett vilka arbetsuppgifter som ska göras (tror verkligen någon att det ska fungera?) kommer att tappa medarbetare. Kanske inte direkt, men över tid. Förmodligen precis just de som de helst vill behålla.
Förutsättningarna är helt annorlunda, alltså. Då är det läge att ändra hur vi arbetar med målstyrning och karriärkriterier.
- Att premiera närvaro kommer inte att fungera, nu när vi alla lärt oss att resultat kan levereras på distans.
- Att bara premiera individuella resultat när värdet av samarbete blivit så tydligt för oss, kommer inte att fungera.
- Att bara mäta bidrag till resultat inom det egna stupröret på bekostnad av bidrag till helheten likaså.
- Vi måste undvika att ”synlighet på kontoret” bidrar till befordran – annars kommer alla att komma dit även om det är kontraproduktivt. Inte för att utföra värdeskapande arbete utan för att öka chansen att springa på chefer och andra lämpliga personer.
- Att verkligen låta organisationens värderingar och policies genomsyra målstyrningen.
- Och, naturligtvis, att sätta mål som fokuserar på resultat, inte på var arbetet utförs.
Vad tror du? Hur kan vi anpassa målstyrningen till att återupprätta värdet av den mänskliga faktorn, nu när värdet av den blivit tydliggjord?
”Du får vad du mäter” är ett gammalt talesätt i affärsvärlden. Inte särskilt inspirerande. Men bara alltför sant. Hur många förändringsprojekt har inte misslyckats för att man inte ändrade målstyrningen till att stödja den önskade förändringen?
Men hur jobbar man med målstyrning egentligen? Alltför ofta är målen några enkelt mätbara siffror som man tittar på kvartalsvis eller möjligen en gång per månad för att se om man nått fram. När det som egentligen behövs är att de genomsyrar den dagliga verksamheten för alla medarbetare och följs upp kontinuerligt, minst varje vecka.
För närvarande är OKR den mest omskrivna målstyrningsmetodiken, men den når inte riktigt ända fram, i min mening. Här ska jag förklara hur den kan förbättras genom att kombineras med GST, Goal Setting Theory, med grund i den mest beforskade och bekräftade motivationsteorin, Self Determination Theory, till vad jag kallar Motiverande Målstyrning.
Låt oss börja med OKR
OKR – Objectives and Key Results – i stora drag
Formulerad av Andy Grove, pionjärad av John Doerr och med Google som mest lysande referens har OKR spridits allt snabbare från Silicon Valley. Jämfört med tidigare målstyrningsmetoder tar OKR steget från den strategiska nivån till den operationella. Utan att gå in alltför mycket på detaljer kan man strukturera OKR som i bilden.
Outcomes, resultaten, delas upp i två delar.
Objectives, som ska visa riktning, vartåt vi vill komma, men utan att vara mätbara. Dessutom ska de gärna vara ambitiösa. Spänna bågen, alltså.
Key Results går ut på hur vi mäter graden av resultatuppfyllelse. Är vi på rätt väg? Har vi nått ända fram till och med?
På svenska skulle man kunna säga Resultatmål och Resultatmått.
Outputs, Initiatives, är vad vi gör för att arbeta oss mot målen.
Varje Objective delas upp i flera Key Results som i sin tur kan stödjas av flera Initiatives.
Så långt är det knappas någon rocket science. Det viktiga kommer i HUR man arbetar med OKR.
OKR – det viktiga finstilta
- Målhierarki: Organisationens övergripande OKR sätts först och underliggande OKR för olika enheter och personer sätts för att stödja dem, baserat på vad man arbetar med.
- Engagerande: OKR ska kännas meningsfulla och relevanta för de/den som målen gäller. Detta betonar OKR mycket mer än äldre målstyrningsmetoder.
- Utmanande: Om man når alla mål var de för lågt satta
- Tydliga: Tänk S.M.A.R.T men byt M mot U. Alltså behåll Specific, Achievable, Relevant och Time-based men snöa inte in på att allt ska vara mätbart. Det viktiga är att det är Utvärderingsbart. Om man stirrar sig blind på att kunna mäta händer det alltför ofta att det går ut över Relevansen och det är värre (se vidare i inlägget).
- Få: Inte för många Objectives. Tre-fyra som mest. Vem kan fånga tio bollar som kastas samtidigt? Få mål bidrar också till både tydlighet och relevans. Detta kanske inte skiljer sig så mycket från tidigare metodiker, men slarvas ofta med i praktiken.
- Måltransparens: NU börjar OKR skilja sig mot gamla skolan! Med OKR ska det råda transparens kring allas mål, både för individer och olika delar av organisationen.
- Frekvent och decentraliserad uppföljning av de ”lägre” målen. Här är nästa stora skillnad. OKR ska användas operationellt och kontinuerligt, följas upp minst varje vecka. Det ska vara en del av Business as Usual.
Men, fattas inte något i OKR?
Visst ger OKR en bättre nedbrytning och uppföljning av målen, men betyder det att vi blir bättre på att uppnå dem? Gör det oss bättre rustade att arbeta mot dem självständigt, utan micromanagement? Fattas inte något?
Motivation! Varför ska jag jobba hårt för att nå mina mål? För att slippa skämmas en gång i veckan?
I min bok är OKR en kanonmetodik för målnedbrytning, tydlighet och bättre uppföljning.
Men inte lika bra för måluppfyllelse. Och det är väl vad allt handlar om egentligen?
In på scenen kommer Goal Setting Theory!
Goal Setting Theory – med fokus på måluppfyllelse av motiverade medarbetare
GST har sitt ursprung i Self Determination Theory, den mest beforskade vetenskapliga motivationsteori vi har. Sveriges främsta expert på området är Stefan Söderfjäll, Fil. Dr i psykologi. SDT är också basen för det mesta som mina vänner på HejEngagemang! och jag gör inom ledarskap och medarbetarengagemang.
Self Determination Theory utgår, i korthet, från tre grundläggande mänskliga behov som är grunden för vår motivation:
- Kompetens – Vi vill känna oss kompetenta. Alltså inte bara vara det utan även känna att vi är det. Och till den känslan är feedback och erkännande väldigt viktigt.
- Samhörighet – Vi människor är flockdjur. Vi vill känna oss som en del av något större. Och – än en gång – känna att flocken inkluderar oss. Eftersom många av oss är nybörjare på distanssamarbete har just samhörigheten fått sig en knäck sedan COVID-19 skickade iväg oss från kontoret. Men det går att övervinna (men det skriver jag om på annan plats)
- Autonomi – brukar vara mesta bristvaran i arbetslivet. Just därför är micromanagement så otroligt demotiverande. ”Om ni nu anställde mig för att jag var kompetent för uppgiften, kan ni inte låta mig göra den på bästa möjliga sätt?”
GST utgår från att vi är kompetenta för vår uppgift och att vi själva bäst kan avgöra hur vi når satta mål. Alltså, i korthet, att VAD vi ska uppnå bestäms uppifrån, men HUR vi ska nå dit avgör vi bäst själva.
Goal Setting Theory fokuserar på det som OKR försummar – Outputs/Initiatives.
Dessutom, och det gör stor skillnad, definieras Outputs i SDT som Egen prestation. Vad jag kan göra själv. Alltså utan beroenden av andra, eller möjlighet att lasta andra för att man inte gjort vad man skulle.
Prestationsmål – Vad ska jag uppnå för att stödja resultatmålet?
Lärandemål – Hur behöver jag stärka min kompetens för att lyckas med det? Vad behöver jag lära mig?
Process/Beteendemål – Vilka beteenden och aktiviteter bidrar till de individuella prestationerna?
GST – det finstilta
Mycket av det finstilta i Goal Setting Theory är samma som i OKR:s sju punkter ovan, men med några justeringar:
- Frekvent och decentraliserad uppföljning av de ”lägre” målen. – Utöver frekvent uppföljning betonar GST autonomin. Det är inte chefen som följer upp målen med medarbetaren. Det är medarbetaren som bjuder in chefen till en utvärdering, gärna i form av ett Retrospektiv. Inför specifika aktiviteter eller projekt arbetar man med AAR, Aftere Action Reviews som görs i snabbast möjliga anslutning till den specifika aktiviteten, inte nödvändigtvis som en del av den ordinarie ”uppföljningslunken”. Uppföljning nerifrån och upp, alltså.
- Decentralisering/Individualisering – vid sättandet av Prestations-, Lärande- och Process/Beteendemål. Individerna/avdelningarna bidrar starkt till HUR de kan bidra till att Resultatmålen uppnås.
- Påverkbarhet av fördelade mål – (läs Relevans) Prestations-, Lärande- och Process/Beteendemålen ska vara påverkbara för den som har dem. Sätt inte individuella mål för sådant som kräver ett team. Låt dem gälla för teamet.
- Rättvisa – (detta är en egen reflektion, inte från GST-skolboken) Mål som upplevs som orättvisa arbetar man mot för att man måste, inte för att man vill. Alltså saknas autonom motivation att uppnå dem. De påverkar dessutom känslan av samhörighet negativt. Och upplevs inte heller som Relevanta. Detta ställer givetvis krav på hur mål bryts ner och fördelas.
OKR + GST = Motiverande Målstyrning
Alltså blir det busenkelt att kombinera OKR och GST enligt bilden nedan. Vi tar Outcomes från OKR och outputs från GST! Resultatet blir en operationell nedbrytning av mål i kombination med motivation att nå målen. Kan det bli bättre?
En effekt värd att tänka på av att Outputmålen ska gå att uppfylla på egen hand, är att det blir extremt tydligt att det är bara resultatmålen som bryts ner och distribueras ut. ALLA Outputmål definieras underifrån och för att kunna uppnås utan hjälp eller påverkan från andra.
- Hur mycket bättre resultat skulle ni kunna nå om ni jobbade så här?
- Hur mycket enklare skulle det bli att hantera distansarbete?
- Hur mycket mer motiverade och mer självgående skulle medarbetarna bli?
- Hur skulle det påverka personalomsättningen, medarbetarindex och hur attraktiva ni är för talanger?
Om du vill läsa och lyssna mer om Self Determination Theory och Goal Setting Theory kan du hitta det här:
- Stefan Söderfjäll – Behovsanpassat ledarskap
- Stefan Söderfjäll – En liten bok om mål
- HejEngagemang! – Engagemangspodden (där är så många avsnitt på ämnet att du för leta själv)
Bild av i. yunmai på Unsplash
”Organisationers resultat förbättras lika mycket av att vi mäter dem som vi går ner i vikt av att bara ställa oss på vågen”, som en smart bekant till min vän Johan Book har sagt, ungefär.
Visst är det superviktigt att vi vet var vi är så vi kan mäta om vi närmar oss målet och hur fort det går. Men fortfarande är det det faktum att vi går, springer, cyklar eller vad vi nu gör som för oss närmare målet, inte mätandet i sig.
Hur mycket är det då värt att företag trycker resultatmål neråt i organisationspyramiden, gärna urskiljningslöst? Hur motiverande är det att få som mål att öka försäljningen med x%, marginalen med y%, lageromsättningen med z%, minska personalomsättningen med t%, öka kompetensen (med vadå för mått?), kundnöjdheten, medarbetarengagemanget? Det viktiga är ju hur detta ska åstadkommas! Hur ofta diskuteras det på avdelnings- eller individnivå? Anpassat till vad avdelningen eller individen sysslar med och har för förutsättningar?
För att målstyrningen ska bli meningsfull och motiverande behöver det tillkomma ett antal faktorer:
- Börja med att anpassa resultatmålen till den aktuella delen av verksamheten. På vilket sett kan du eller avdelningen bidra till att nå de övergripande målen?
- Komplettera resultatmålen med prestations-/processmål – Just hur ska du/ni göra för att uppnå dem?
- Komplettera sedan med läromål – Hur behöver du/ni utvecklas för att kunna nå målen
- Inte för många mål! Det bara distraherar.
- Följ upp! Ofta. Konstruktivt, inte dömande. Utvärdera/omvärdera ”HUR:et”.
- Formulera mål som stödjer medarbetarnas motivation. Mål som stärker deras känsla av kompetens, av tillhörighet och av autonomi. (en stor del av känslan av autonomi ligger nog just i delaktigheten i målformuleringen)
- Historiskt sett har man ofta inkluderat vissa lite mer ”fluffiga” mål på översta nivån som att ”samarbeta bättre”, ”arbeta mer agilt”, ”kompetensutveckla” men bara fördelat de mer lättmätta resultatmålen neråt i organisationen. Då reduceras automatiskt de icke distribuerade målen till interna marknadsföringskampanjer utan förankring i den dagliga verksamheten.
- Och, kanske det mest revolutionerande, frikoppla helst målen från lön och befordran. Det viktiga med målen är att de nås. Detta sätt att arbeta leder i sig själv till så mycket bättre kännedom om medarbetarna att chefer får bra underlag för både lönesättning och befordran bara därigenom.
Om ni arbetar med OKR-metodik kan man mycket väl tänka att #1 kan vara O’et och #2 och #3 kan vara ett eller flera KR.
En oväntad referens i sammanhanget är Scott Adams, skaparen av Dilbert. Jag hörde honom tala vid en konferens för flera år sedan, om vikten av att i vissa sammanhang inte sätta mål utan i stället fokusera på att ändra beteenden. Vissa mål, som att gå ner till x kilo, springa ett lopp på en viss tid och liknande, lämnar gärna ett tomrum efter sig när man väl uppnått dem. Då blir det lätt att kilona börjar komma tillbaka eller att man återgår till att vara en soffpotatis. Nej, sade Scott Adams, då är det bättre att ändra sina vanor. I stället för att sikta på en idealvikt så ta en potatis mindre på tallriken, skippa godiset eller läsken (hellre ”och läsken” förresten). I stället för att sikta på det där loppet, byt hissen mot trapporna, bilen mot cykeln eller kvällsbiran framför skärmen mot en kvällspromenad. Då får du resultat som varar.
Hur översätter vi det till arbetslivet? Vilka resultatmål borde omvandlas till prestationsmål eller processmål? (för det är ju så vi kan översätta Scott Adams ”ändrade vanor” till arbetslivet.)